Är jag bortom allt hopp?

Vad gör man när man kommer på att man saknar spärrar. Spärrar som borde finnas där, men som är helt eller delvis borta. Vad värre är så går jag förbi dessa spärrar allt oftare. Jag tänker att "såhär borde jag inte göra", men jag fortsätter ändå att göra det.

Om jag bara trodde på himmel och helvete så skulle jag utan tvekan hamna i det senare. Innan jag ens dog.


Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Knapp-knapp-tapp-tapp-tapp-knapp-knapp

Jag skriver. Raderar. Omformulerar. Börjar om igen. Raderar. Blir frustrerad. Broderar texten lite. Skarvar sanningen. Raderar igen.

Jag är rastlös. Jag går sönder. Jag vill skrika rätt ut.

Jag sitter stilla. Jag blundar. Jag är tyst.


Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Nattsvart

Vad maktlös jag känner mig ibland. Än hur mycket jag önskar och tänker så kan jag inte påverka allt jag vill. Jag kan inte hjälpa alla jag vill. Jag önskar så jag går av på mitten att saker ska vända, men nej då. Istället vänder allt till det värre. Igen. Allt jag förmår är att producera tårar. Tårar som känns som knivar utefter kinderna. Tårar som kommer av maktlöshet. Av smärta så svart att hjärtat känns som det ska gå itu. Jag fortsätter att gråta. Det är allt jag kan göra. Jag trodde det värsta var över. Att allt var på väg mot det bättre. Några små lätta bakslag bara - man kan ju inte bara gå spikrakt åt rätt håll, det förstår även jag. Men det här är inget lätt bakslag. Att ö.d.:a på amfetamin är inget litet lätt bakslag. Det är en tidsresa på nästan 10 år. Bakåt. Och sju resor värre ändå!


Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Skydd?

Jag vet fan inte vad jag håller på med.

Träffar en jättetrevlig människa. Det är till och med hon som tar kontakt med mig. Vad gör jag? Jo, jag börjar leta fel. En idiot är vad jag är.

Hon är trevlig, men inte lika trevlig som hon.
Hon är vacker, men inte lika vacker som hon.
Hon har fina händer, men inte lika fina som hon.
Hon har vackra ögon, men inte lika vackra som hon.
Hon är lång, men har inte samma längd som hon.
Hon är varm att krama, men inte lika varm som hon.

Ja, det är ju ett oerhört bra sätt att skydda sig från att lära känna någon...

Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Flyg vackra luftslott, flyg!

Jag blundar. Från början händer ingenting. Sedan kommer hon. Nej, hon bara finns där helt plötsligt. Ingen skridande entré. Bara ett hopp i tanken och hon finns där. Jag minns färgen på hennes kinder. Jag minns texturen på hennes händer. Jag minns doften av hennes hår. Jag minns hennes djupa suckar. Jag minns hennes leende. Jag minns hennes värme.

Jag känner hur mitt luftslott av glädje och lycka lyfter igen. Upp mot skyarna. Jag kan nog leva länge till på ingenting. För det är vad det är. Ingenting.

Jag minns absolut ingenting...

Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Vad gör man?

Vad gör man när någon man tycker är bra är tillsammans med idiot som håller på att dra med sig båda i förhållandet ner i ett stort mörkt träsk?

Upplyser man personen om vad man tror är på väg att ske, trots att man inte har världens bästa kontakt?

... vad gör man sedan om idioten i fråga ska föreställa ens vän ...

Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Varför?

Jag förstår inte hur jag lyckas. Av någon okänd anledning så lyckas jag alltid förstöra allting. Så även mitt bloggande. Jag skruvar upp förväntningarna på innehållet och formen på mina egna inlägg så att jag allt för ofta håller mig ifrån att skriva. Det blir någon form av överpretentiös blogg-pannkaka som störtar mot jorden och sedan aldrig kommer upp igen.

Det är inte utan att det går igen i alla aspekter av mitt liv. Jag skruvar upp mina egna förväntningar inför något jag ska göra så att jag ofta låter bli att göra det istället. Det är en egenskap som varken är smickrande eller praktisk. Saker skjuts upp. Och ställs in. Allt för att jag förstör det. Allting.

Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!

Världsläget just nu.

Ojdå, igår kom verkligheten ikapp mig. På riktigt. Tror jag.

Jag hade en hyfsat dålig dag på kontoret, och mot kvällen så dök den verkligen på det personliga planet också. Allt bara störtade in över mig. All den glädjen jag levt på rasade sönder och samman. Det faktum att glädjen är falsk glädje. Det har jag vetat hela tiden, men jag har valt att ignorera det på grund av avsaknaden av riktig glädje. Luftslott är riktigt bra att ha ibland, men det blir jobbigt när de kommer störtande med full kraft ner över en.

Trots denna totala krasch, som fortfarande får mitt hjärta att försöka lämna bröstkorgen i varje slag, så har jag inte tänkt lära mig något. Det har ju inte ändrats något på glädjefronten bara för att mitt luftslott störtade. Så, jag ska bygga upp det igen, så fort jag hittar reservdelar till det. Upp med den falska fasaden igen bara. I väntan på... Ja, vad väntar jag på?

Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!