Hon är tillbaka!

Jag trodde att jag lagt henne på hyllan. Nej, jag vet att jag hade lagt henne på hyllan - för jag gjorde att aktivt val att lägga henne just där. Jag skalade ner min tankeverskamhet på området och fasade ut. Det började nämligen göra ont, och jag hade lovat mig själv att jag inte skulle fortsätta att tänka på henne när det började bli så.

Så, jag hade lagt henne på hyllan, men hon kom tillbaka. Det var igår. På tunnelbanan. Det var inte hon som kom in genom dörren. Det var inte hon som råkade putta till mig när hon gick förbi. Det var inte hon som satte sig på en stol med ansiktet vänt mot mig. Det var inte hon som blev besvärad av mina blickar. Men det kunde lika gärna ha varit hon.

Håret var kanske det som var minst likt, men det var i en nyans som låg rätt nära hennes. Kinderna, halsen, händerna, ögonen, näsan, benen - ja det mesta var faktiskt förvillande lika. Jag trodde först att det var hon, sedan kom verkligen ikapp mig. Hon har inget i Stockholm att göra. Framförallt inte en dag mitt i veckan. Hon har annat för sig.

Sättet på vilket halsduken bars kan ha varit hennes. Det kan ha varit hon som drog den tjocka, stickade, röda halsduken upp över näsan (sannolikt för att skydda sig från mina blickar). Jag orkade inte bry mig. Hon var vacker och påminde mig om henne på ett så positivt sätt. Hela jag blev glad. Varm. Inombords. Nästan lycklig. Trots att det inte var hon.

Jag gick omkring och tänkte på henne resten av dagen. Eller nej, inte på det sättet. Hon kom upp ofta i mina tankar, men jag var inte helt preockuperad av tankarna kring henne. Det är snarare så att det smyger sig in små varma bilder av henne i mina tankar när jag sitter och lutar mig tillbaka i jobbstolen. Det är så skönt.

Jag känner mig riktigt glad, eller i alla fall på det här området. Det känns näst intill underbart att ha fått tillbaka hennes ansikte i mina tankar. Hennes rörelser. Och allt detta helt utan att det gör ont. Det känns som att jag har koll på att det aldrig kommer att bli mer än såhär. Aldrig mer än mina tankar. Hon kommer aldrig ens få veta hur mycket jag tänker på henne - och hur glad jag blir av att tänka på henne.

Vad skulle hon ha för nytta av att veta det? Jag tror inte hon tänker på mig på samma sätt. Om hon ens tänker på mig. Dessutom vet jag inte om jag vill ha något mer av henne än just tankarna. Därför så är det ju helt menlöst att dela med sig av dem. Jag tänker. Blir glad. Och ingen far illa.

Så är det. Så var det. Så blir det. Det har jag bestämt. Det kommer dock att knuffas bort om det börjar smärta igen. Jag brukar vara duktig på att dra för stora växlar ibland. Nej, alltid. Men jag hoppas att jag kan hålla mig kvar vid tankarna och vara lycklig med dem. Länge. Det skulle passa mig alldeles utmärkt.

Tankar av lycka. Tankar med värme.

Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!