Har sån ångest att jag vill spy. Tyvärr tycker jag inte om att spy, annars skulle jag göra det. Nu. Nu. Nu. och Nu.
Hur kan det kännas såhär? Allt ska ju per definition vara underbart just nu, men något har gått snett. Jo, allt kanske inte är underbart... Jag visste ju redan innan att det fanns risk för att det skulle explodera i ansiktet på mig. Känslor är inget jag vill ha längre. Bort! *knuffar*
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Längtan.
Doften är inte god. Snarare skulle man kunna säga att en stank sticker i näsan när jag lägger ansiktet nära och drar in. Jag kan ändå inte hålla mig ifrån att gång på gång lägga näsan emot och dra in. Egentligen hör inte lukten och min längtan ihop, men jag har ändå valt att associera lukten med känslor som jag försöker hålla djupt begravda inom mig.
Lukten börjar dessutom att sina nu. Snart har dofterna som räknas som mina tagit över. Då är allt borta. Igen.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Lukten börjar dessutom att sina nu. Snart har dofterna som räknas som mina tagit över. Då är allt borta. Igen.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag finns fortfarande...
Som rubriken antyder så har jag varken försvunnit eller dött, även om det känns som att det senare har varit på gång ett antal gånger de senaste månaderna. Det har helt enkelt varit lite väl mycket av det goda - där det goda inte har varit så bra för mig. Tror jag.
Jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det känns som jag bara gnäller här. Oj oj oj.. allt är så hemskt. Allt är dock inte så hemskt. Det finns ljusa stunder även för mig. Annars så hade sannolikt alternativ numero två där överst varit aktuellt!
Jag lever vidare, mycket tack vare mina kära vänner. Det finns de som får stå ut med lite mer än de borde behöva, men att de står kvar visar väl att de är riktiga vänner. Jag hoppas de aldrig kommer att behöva mig på samma sätt, men om de skulle behöva så ska jag stå där med fötterna gjutna i backen och vara det bästa stöd jag kan!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det känns som jag bara gnäller här. Oj oj oj.. allt är så hemskt. Allt är dock inte så hemskt. Det finns ljusa stunder även för mig. Annars så hade sannolikt alternativ numero två där överst varit aktuellt!
Jag lever vidare, mycket tack vare mina kära vänner. Det finns de som får stå ut med lite mer än de borde behöva, men att de står kvar visar väl att de är riktiga vänner. Jag hoppas de aldrig kommer att behöva mig på samma sätt, men om de skulle behöva så ska jag stå där med fötterna gjutna i backen och vara det bästa stöd jag kan!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Är det nära nu?
Jag går sönder inifrån. Det känns som att allt exploderar. Jag hoppas att jag slipper allt det här snart. Väldigt snart.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Visa ord?
För en tid sedan så sade en vän till mig: "Akta så du inte blir kär i uppmärksamheten". Jag tyckte att det var ett rätt dumt uttryck, men det har funnits kvar någonstans djupt inne i mitt huvud ända sedan dess.
Nu känner jag mig inte fullt lika övertygad om att det är ett dumt uttryck. Jag har flera gånger funderat på vad det är som höjer mitt intresse, vad som kittlar. I endast ett falls å var det inte uppmärksamheten som var den tongivande attraktionskraften. Ju mer jag tänker på det, desto mer förundrad blir jag över fenomenet. Jag hade inte ens tänkt på det så innan.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Nu känner jag mig inte fullt lika övertygad om att det är ett dumt uttryck. Jag har flera gånger funderat på vad det är som höjer mitt intresse, vad som kittlar. I endast ett falls å var det inte uppmärksamheten som var den tongivande attraktionskraften. Ju mer jag tänker på det, desto mer förundrad blir jag över fenomenet. Jag hade inte ens tänkt på det så innan.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Vart kom det här ifrån nu då?
Den senaste tiden har jag varit tom. Inget engagemang för något. Ingen glädje. Där är lite som att en gammal, fuktig filt har varit virad kring mitt liv. Det har inte varit så illa att jag varit under skoskaften, utan jag har bara inte känt någon glädje.
Idag gick det däremot riktigt åt helvete. Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller varför. Jag satt och kikade på en film och helt plötsligt så var det som att det gick hål någonstans. Det känns som att min bröstkorg ska implodera. Jag får ta i för att andas och det enda jag känner är en stor djävla sorg. Över vad?
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Idag gick det däremot riktigt åt helvete. Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller varför. Jag satt och kikade på en film och helt plötsligt så var det som att det gick hål någonstans. Det känns som att min bröstkorg ska implodera. Jag får ta i för att andas och det enda jag känner är en stor djävla sorg. Över vad?
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
För mycket tid för lite text.
Det har blivit lite väl mycket tystnad nu på slutet. Det är synd, det är ju faktiskt rätt skoj att skriva när jag väl tar mig tid till det. Det är väl dock lite som mina föräldrar säger: De som har mest att göra tar sig tid, medan de som inte har så mycket på schemat sällan har tid för annat. Jag har inte varit så stressad på jobbet den sista tiden, så min fritid har mest gått åt till att göra... Ingenting.
Min värld har dock inte varit helt stillastående - jag kommer däremot inte ihåg något av alla de uppslag jag fått att skriva om, men inte haft motivation till att sätta mig ner med. Jag har däremot fått en liten insikt i mitt eget beteende, tyvärr både bra och dålig sådan.
Jag ser just nu mitt eget dåliga beteede en väns sätt mot sin flickvän. Jag känner igen mig något så fruktanssvärt i hans destruktiva sätt att förhålla sig gentemot henne. Jag ser även hennes avvaktande beteende mot honom just på grund av rädslan för beteendet. Det gör mig ledsen. Jag har ibland lust att bara skrika ut att de, sakta men säkert, håller på att nöta sönder sitt förhållande - men jag känner samtidigt att det inte är min plats. Jag har inte rätt att vara där och peta. Det är deras förhållande. Däremot har jag gjort mitt bästa för att hjälpa när någon av dem kommit till mig med sina funderingar. Jag har raserat rätt många förhållanden, så jag har lite erfarenhet på hur man inte bör agera. (Synd bara jag tycks ha så svårt att tillämpa motsatsen till det själv) Den positiva insikten kom när jag såg två andra vänners sätt att förhålla sig gentemot varandra.
För några år sedan fick jag förklarat för mig hur jag och mitt ex inte alls avslutat vårt förhållande. Jag hörde beskrivningar på hur vi betedde oss nära varandra och mot varandra, men jag förstod inte hur de menades. Förrän nu. Två av mina vänner som just separerat är inte heller färdiga med varandra. De beter sig precis så som jag fick förklarat för mig att jag gjorde. Det är lite lustigt och väldigt underhållande att se dem tillsammans. Hur de trippar och är så goa mot varandra utan att de förstår det själva.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Min värld har dock inte varit helt stillastående - jag kommer däremot inte ihåg något av alla de uppslag jag fått att skriva om, men inte haft motivation till att sätta mig ner med. Jag har däremot fått en liten insikt i mitt eget beteende, tyvärr både bra och dålig sådan.
Jag ser just nu mitt eget dåliga beteede en väns sätt mot sin flickvän. Jag känner igen mig något så fruktanssvärt i hans destruktiva sätt att förhålla sig gentemot henne. Jag ser även hennes avvaktande beteende mot honom just på grund av rädslan för beteendet. Det gör mig ledsen. Jag har ibland lust att bara skrika ut att de, sakta men säkert, håller på att nöta sönder sitt förhållande - men jag känner samtidigt att det inte är min plats. Jag har inte rätt att vara där och peta. Det är deras förhållande. Däremot har jag gjort mitt bästa för att hjälpa när någon av dem kommit till mig med sina funderingar. Jag har raserat rätt många förhållanden, så jag har lite erfarenhet på hur man inte bör agera. (Synd bara jag tycks ha så svårt att tillämpa motsatsen till det själv) Den positiva insikten kom när jag såg två andra vänners sätt att förhålla sig gentemot varandra.
För några år sedan fick jag förklarat för mig hur jag och mitt ex inte alls avslutat vårt förhållande. Jag hörde beskrivningar på hur vi betedde oss nära varandra och mot varandra, men jag förstod inte hur de menades. Förrän nu. Två av mina vänner som just separerat är inte heller färdiga med varandra. De beter sig precis så som jag fick förklarat för mig att jag gjorde. Det är lite lustigt och väldigt underhållande att se dem tillsammans. Hur de trippar och är så goa mot varandra utan att de förstår det själva.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Let your tears come. Let them water your soul.
Jag trodde jag mådde rätt bra. Lite ont bara. Så plötsligt, utan någon synlig anledning så börjar tårarna komma. Först rinner de sakta. Nu forsar de. Och det tycks inte ta slut.
Ingen sorg. Ingen ångest. Bara - Tårar.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Ingen sorg. Ingen ångest. Bara - Tårar.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Tänk så det kan gå.
Tur jag är så principfast. Träffade en tjej härom veckan. Hade hon frågat hade jag gift mig med henne där och då. Lätt. Utan att veta det minsta om hur hon egentligen är.
I min värld är hon underbar. Hon bor på världens högsta pedistal och vi är snart gifta. I min värld alltså. I verkligheten så kommer vi aldrig mer att träffas och mitt minne av henne kommer snart att falna.
Det är skoj att bli kär.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
I min värld är hon underbar. Hon bor på världens högsta pedistal och vi är snart gifta. I min värld alltså. I verkligheten så kommer vi aldrig mer att träffas och mitt minne av henne kommer snart att falna.
Det är skoj att bli kär.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Spiral...
Sådärja, nu känns det som jag traskat in i en spiral. En spiral som är väldigt snäv och väldigt brant. Jag har varit här förut. Flera gånger. Någon gång har det gått för långt. Jag kommer ärligt inte ihåg hur många. Jag minns dock en väldigt väl. Och jag har ju bevisligen misslyckats alla gånger. Annars skulle jag inte skriva det här.
Jag vet inte vart jag är och jag vet inte vart jag vill vara. Jag vet bara att det här sannolikt kommer att gå illa. Riktigt, riktigt illa...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag vet inte vart jag är och jag vet inte vart jag vill vara. Jag vet bara att det här sannolikt kommer att gå illa. Riktigt, riktigt illa...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Är jag bortom allt hopp?
Vad gör man när man kommer på att man saknar spärrar. Spärrar som borde finnas där, men som är helt eller delvis borta. Vad värre är så går jag förbi dessa spärrar allt oftare. Jag tänker att "såhär borde jag inte göra", men jag fortsätter ändå att göra det.
Om jag bara trodde på himmel och helvete så skulle jag utan tvekan hamna i det senare. Innan jag ens dog.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Om jag bara trodde på himmel och helvete så skulle jag utan tvekan hamna i det senare. Innan jag ens dog.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Knapp-knapp-tapp-tapp-tapp-knapp-knapp
Jag skriver. Raderar. Omformulerar. Börjar om igen. Raderar. Blir frustrerad. Broderar texten lite. Skarvar sanningen. Raderar igen.
Jag är rastlös. Jag går sönder. Jag vill skrika rätt ut.
Jag sitter stilla. Jag blundar. Jag är tyst.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag är rastlös. Jag går sönder. Jag vill skrika rätt ut.
Jag sitter stilla. Jag blundar. Jag är tyst.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Nattsvart
Vad maktlös jag känner mig ibland. Än hur mycket jag önskar och tänker så kan jag inte påverka allt jag vill. Jag kan inte hjälpa alla jag vill. Jag önskar så jag går av på mitten att saker ska vända, men nej då. Istället vänder allt till det värre. Igen. Allt jag förmår är att producera tårar. Tårar som känns som knivar utefter kinderna. Tårar som kommer av maktlöshet. Av smärta så svart att hjärtat känns som det ska gå itu. Jag fortsätter att gråta. Det är allt jag kan göra. Jag trodde det värsta var över. Att allt var på väg mot det bättre. Några små lätta bakslag bara - man kan ju inte bara gå spikrakt åt rätt håll, det förstår även jag. Men det här är inget lätt bakslag. Att ö.d.:a på amfetamin är inget litet lätt bakslag. Det är en tidsresa på nästan 10 år. Bakåt. Och sju resor värre ändå!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Skydd?
Jag vet fan inte vad jag håller på med.
Träffar en jättetrevlig människa. Det är till och med hon som tar kontakt med mig. Vad gör jag? Jo, jag börjar leta fel. En idiot är vad jag är.
Hon är trevlig, men inte lika trevlig som hon.
Hon är vacker, men inte lika vacker som hon.
Hon har fina händer, men inte lika fina som hon.
Hon har vackra ögon, men inte lika vackra som hon.
Hon är lång, men har inte samma längd som hon.
Hon är varm att krama, men inte lika varm som hon.
Ja, det är ju ett oerhört bra sätt att skydda sig från att lära känna någon...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Träffar en jättetrevlig människa. Det är till och med hon som tar kontakt med mig. Vad gör jag? Jo, jag börjar leta fel. En idiot är vad jag är.
Hon är trevlig, men inte lika trevlig som hon.
Hon är vacker, men inte lika vacker som hon.
Hon har fina händer, men inte lika fina som hon.
Hon har vackra ögon, men inte lika vackra som hon.
Hon är lång, men har inte samma längd som hon.
Hon är varm att krama, men inte lika varm som hon.
Ja, det är ju ett oerhört bra sätt att skydda sig från att lära känna någon...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Flyg vackra luftslott, flyg!
Jag blundar. Från början händer ingenting. Sedan kommer hon. Nej, hon bara finns där helt plötsligt. Ingen skridande entré. Bara ett hopp i tanken och hon finns där. Jag minns färgen på hennes kinder. Jag minns texturen på hennes händer. Jag minns doften av hennes hår. Jag minns hennes djupa suckar. Jag minns hennes leende. Jag minns hennes värme.
Jag känner hur mitt luftslott av glädje och lycka lyfter igen. Upp mot skyarna. Jag kan nog leva länge till på ingenting. För det är vad det är. Ingenting.
Jag minns absolut ingenting...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag känner hur mitt luftslott av glädje och lycka lyfter igen. Upp mot skyarna. Jag kan nog leva länge till på ingenting. För det är vad det är. Ingenting.
Jag minns absolut ingenting...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Vad gör man?
Vad gör man när någon man tycker är bra är tillsammans med idiot som håller på att dra med sig båda i förhållandet ner i ett stort mörkt träsk?
Upplyser man personen om vad man tror är på väg att ske, trots att man inte har världens bästa kontakt?
... vad gör man sedan om idioten i fråga ska föreställa ens vän ...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Upplyser man personen om vad man tror är på väg att ske, trots att man inte har världens bästa kontakt?
... vad gör man sedan om idioten i fråga ska föreställa ens vän ...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Varför?
Jag förstår inte hur jag lyckas. Av någon okänd anledning så lyckas jag alltid förstöra allting. Så även mitt bloggande. Jag skruvar upp förväntningarna på innehållet och formen på mina egna inlägg så att jag allt för ofta håller mig ifrån att skriva. Det blir någon form av överpretentiös blogg-pannkaka som störtar mot jorden och sedan aldrig kommer upp igen.
Det är inte utan att det går igen i alla aspekter av mitt liv. Jag skruvar upp mina egna förväntningar inför något jag ska göra så att jag ofta låter bli att göra det istället. Det är en egenskap som varken är smickrande eller praktisk. Saker skjuts upp. Och ställs in. Allt för att jag förstör det. Allting.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Det är inte utan att det går igen i alla aspekter av mitt liv. Jag skruvar upp mina egna förväntningar inför något jag ska göra så att jag ofta låter bli att göra det istället. Det är en egenskap som varken är smickrande eller praktisk. Saker skjuts upp. Och ställs in. Allt för att jag förstör det. Allting.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Världsläget just nu.
Ojdå, igår kom verkligheten ikapp mig. På riktigt. Tror jag.
Jag hade en hyfsat dålig dag på kontoret, och mot kvällen så dök den verkligen på det personliga planet också. Allt bara störtade in över mig. All den glädjen jag levt på rasade sönder och samman. Det faktum att glädjen är falsk glädje. Det har jag vetat hela tiden, men jag har valt att ignorera det på grund av avsaknaden av riktig glädje. Luftslott är riktigt bra att ha ibland, men det blir jobbigt när de kommer störtande med full kraft ner över en.
Trots denna totala krasch, som fortfarande får mitt hjärta att försöka lämna bröstkorgen i varje slag, så har jag inte tänkt lära mig något. Det har ju inte ändrats något på glädjefronten bara för att mitt luftslott störtade. Så, jag ska bygga upp det igen, så fort jag hittar reservdelar till det. Upp med den falska fasaden igen bara. I väntan på... Ja, vad väntar jag på?
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag hade en hyfsat dålig dag på kontoret, och mot kvällen så dök den verkligen på det personliga planet också. Allt bara störtade in över mig. All den glädjen jag levt på rasade sönder och samman. Det faktum att glädjen är falsk glädje. Det har jag vetat hela tiden, men jag har valt att ignorera det på grund av avsaknaden av riktig glädje. Luftslott är riktigt bra att ha ibland, men det blir jobbigt när de kommer störtande med full kraft ner över en.
Trots denna totala krasch, som fortfarande får mitt hjärta att försöka lämna bröstkorgen i varje slag, så har jag inte tänkt lära mig något. Det har ju inte ändrats något på glädjefronten bara för att mitt luftslott störtade. Så, jag ska bygga upp det igen, så fort jag hittar reservdelar till det. Upp med den falska fasaden igen bara. I väntan på... Ja, vad väntar jag på?
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Ibland...
Så undrar jag om jag vill må dåligt.
...eller om jag bara försöker må dåligt.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
...eller om jag bara försöker må dåligt.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Fortsatt passagerare.
Jag fortsätter att åka omkring i mitt liv utan att riktigt orka bry mig om vart det tar mig. Jag gör inga ansatser för att ändra på något, även om det är något jag känner att jag egentligen borde ändra på.
Det finns så många saker den senaste tiden som jag velat göra annorlunda, men som jag inte orkat bry mig om att göra annorlunda. Fast 100% utan agerande är jag inte. Jag har i alla fall agerat ut en sak den här månaden - eller var det förra? - tyvärr så gav det reaktionen jag trodde och inte den jag önskade. Jag kan väl säga att det än mer sementerade mitt nygamla förhållande till världen. För var dag som går tar jag ett steg bakåt.
Snart är jag tillbaka på ruta ett. Helt frånskärman. Där vill jag inte vara, men orkar jag göra något åt det? Nej.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Det finns så många saker den senaste tiden som jag velat göra annorlunda, men som jag inte orkat bry mig om att göra annorlunda. Fast 100% utan agerande är jag inte. Jag har i alla fall agerat ut en sak den här månaden - eller var det förra? - tyvärr så gav det reaktionen jag trodde och inte den jag önskade. Jag kan väl säga att det än mer sementerade mitt nygamla förhållande till världen. För var dag som går tar jag ett steg bakåt.
Snart är jag tillbaka på ruta ett. Helt frånskärman. Där vill jag inte vara, men orkar jag göra något åt det? Nej.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
På väg...
Jag känner allt mer hur jag börjar bli passagerare i mig själv. Jag tycker inte alls om det, men jag blir så passiv att trots att jag vet om problemet så gör jag inget åt det. Det är alltså ingen bra plats jag är på väg till. Det är en plats jag helst vill undvika.
Jag sätter mig i soffan och ser på. Blir allt mer passiv. När ska jag orka bry mig igen?
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag sätter mig i soffan och ser på. Blir allt mer passiv. När ska jag orka bry mig igen?
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Hon är tillbaka!
Jag trodde att jag lagt henne på hyllan. Nej, jag vet att jag hade lagt henne på hyllan - för jag gjorde att aktivt val att lägga henne just där. Jag skalade ner min tankeverskamhet på området och fasade ut. Det började nämligen göra ont, och jag hade lovat mig själv att jag inte skulle fortsätta att tänka på henne när det började bli så.
Så, jag hade lagt henne på hyllan, men hon kom tillbaka. Det var igår. På tunnelbanan. Det var inte hon som kom in genom dörren. Det var inte hon som råkade putta till mig när hon gick förbi. Det var inte hon som satte sig på en stol med ansiktet vänt mot mig. Det var inte hon som blev besvärad av mina blickar. Men det kunde lika gärna ha varit hon.
Håret var kanske det som var minst likt, men det var i en nyans som låg rätt nära hennes. Kinderna, halsen, händerna, ögonen, näsan, benen - ja det mesta var faktiskt förvillande lika. Jag trodde först att det var hon, sedan kom verkligen ikapp mig. Hon har inget i Stockholm att göra. Framförallt inte en dag mitt i veckan. Hon har annat för sig.
Sättet på vilket halsduken bars kan ha varit hennes. Det kan ha varit hon som drog den tjocka, stickade, röda halsduken upp över näsan (sannolikt för att skydda sig från mina blickar). Jag orkade inte bry mig. Hon var vacker och påminde mig om henne på ett så positivt sätt. Hela jag blev glad. Varm. Inombords. Nästan lycklig. Trots att det inte var hon.
Jag gick omkring och tänkte på henne resten av dagen. Eller nej, inte på det sättet. Hon kom upp ofta i mina tankar, men jag var inte helt preockuperad av tankarna kring henne. Det är snarare så att det smyger sig in små varma bilder av henne i mina tankar när jag sitter och lutar mig tillbaka i jobbstolen. Det är så skönt.
Jag känner mig riktigt glad, eller i alla fall på det här området. Det känns näst intill underbart att ha fått tillbaka hennes ansikte i mina tankar. Hennes rörelser. Och allt detta helt utan att det gör ont. Det känns som att jag har koll på att det aldrig kommer att bli mer än såhär. Aldrig mer än mina tankar. Hon kommer aldrig ens få veta hur mycket jag tänker på henne - och hur glad jag blir av att tänka på henne.
Vad skulle hon ha för nytta av att veta det? Jag tror inte hon tänker på mig på samma sätt. Om hon ens tänker på mig. Dessutom vet jag inte om jag vill ha något mer av henne än just tankarna. Därför så är det ju helt menlöst att dela med sig av dem. Jag tänker. Blir glad. Och ingen far illa.
Så är det. Så var det. Så blir det. Det har jag bestämt. Det kommer dock att knuffas bort om det börjar smärta igen. Jag brukar vara duktig på att dra för stora växlar ibland. Nej, alltid. Men jag hoppas att jag kan hålla mig kvar vid tankarna och vara lycklig med dem. Länge. Det skulle passa mig alldeles utmärkt.
Tankar av lycka. Tankar med värme.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Så, jag hade lagt henne på hyllan, men hon kom tillbaka. Det var igår. På tunnelbanan. Det var inte hon som kom in genom dörren. Det var inte hon som råkade putta till mig när hon gick förbi. Det var inte hon som satte sig på en stol med ansiktet vänt mot mig. Det var inte hon som blev besvärad av mina blickar. Men det kunde lika gärna ha varit hon.
Håret var kanske det som var minst likt, men det var i en nyans som låg rätt nära hennes. Kinderna, halsen, händerna, ögonen, näsan, benen - ja det mesta var faktiskt förvillande lika. Jag trodde först att det var hon, sedan kom verkligen ikapp mig. Hon har inget i Stockholm att göra. Framförallt inte en dag mitt i veckan. Hon har annat för sig.
Sättet på vilket halsduken bars kan ha varit hennes. Det kan ha varit hon som drog den tjocka, stickade, röda halsduken upp över näsan (sannolikt för att skydda sig från mina blickar). Jag orkade inte bry mig. Hon var vacker och påminde mig om henne på ett så positivt sätt. Hela jag blev glad. Varm. Inombords. Nästan lycklig. Trots att det inte var hon.
Jag gick omkring och tänkte på henne resten av dagen. Eller nej, inte på det sättet. Hon kom upp ofta i mina tankar, men jag var inte helt preockuperad av tankarna kring henne. Det är snarare så att det smyger sig in små varma bilder av henne i mina tankar när jag sitter och lutar mig tillbaka i jobbstolen. Det är så skönt.
Jag känner mig riktigt glad, eller i alla fall på det här området. Det känns näst intill underbart att ha fått tillbaka hennes ansikte i mina tankar. Hennes rörelser. Och allt detta helt utan att det gör ont. Det känns som att jag har koll på att det aldrig kommer att bli mer än såhär. Aldrig mer än mina tankar. Hon kommer aldrig ens få veta hur mycket jag tänker på henne - och hur glad jag blir av att tänka på henne.
Vad skulle hon ha för nytta av att veta det? Jag tror inte hon tänker på mig på samma sätt. Om hon ens tänker på mig. Dessutom vet jag inte om jag vill ha något mer av henne än just tankarna. Därför så är det ju helt menlöst att dela med sig av dem. Jag tänker. Blir glad. Och ingen far illa.
Så är det. Så var det. Så blir det. Det har jag bestämt. Det kommer dock att knuffas bort om det börjar smärta igen. Jag brukar vara duktig på att dra för stora växlar ibland. Nej, alltid. Men jag hoppas att jag kan hålla mig kvar vid tankarna och vara lycklig med dem. Länge. Det skulle passa mig alldeles utmärkt.
Tankar av lycka. Tankar med värme.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Tomhet
Hur kan man känna en tomhet och en saknad efter något man aldrig har upplevt?
Jag upphör aldrig att förundras över mig själv.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag upphör aldrig att förundras över mig själv.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Börjar det bli dags nu?
Jag börjar mer och mer känna att jag vill vara vältränad. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till - att ta sig till gymmet är inte ett alternativ - men så ska vi komma ihåg att det här inte är något som lär gå vidare snabbt.
Jag har sedan oktober/november känt att det börjar bli dags att på något sätt öka min kondition. Jag har dock inte hittat motivationen ännu. Med lite tur så kan de här små tankarna om att vilja vara vältränad på något sätt skapa den motivation som saknas.
Sedan är det träningsformen. Det jag har att tillgå är ett vanligt rum. Det kan bli en duktig utmaning. Jag funderar vidare. Går det som jag vill så börjar jag väl träna regelbundet kring juni.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag har sedan oktober/november känt att det börjar bli dags att på något sätt öka min kondition. Jag har dock inte hittat motivationen ännu. Med lite tur så kan de här små tankarna om att vilja vara vältränad på något sätt skapa den motivation som saknas.
Sedan är det träningsformen. Det jag har att tillgå är ett vanligt rum. Det kan bli en duktig utmaning. Jag funderar vidare. Går det som jag vill så börjar jag väl träna regelbundet kring juni.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Sådär
Efter ett lagom långt och mycket trevligt telefonsamtal så blev gårdagens "gull" utrett och jag känner mig mycket mindre förvirrad. Det är skönt. Jag gillar inte när jag inte förstår mig på människors handlingar. Sånt gör mig osäker på vad jag själv sänder ut för signaler.
Gott känns det i alla fall. Nu får vi se vad som händer framöver. Idén om att gå i ide finns fortfarande aktuell i huvudet...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Gott känns det i alla fall. Nu får vi se vad som händer framöver. Idén om att gå i ide finns fortfarande aktuell i huvudet...
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
"Gullet"
Idag blev jag förvirrad. Riktigt förvirrad. Jag är fortfarande förvirrad. Jag kastade iväg ett grattis-sms till ett födelsedagsbarn och fick tillbaka "Tack gullet!". Vad fan betyder det. Jag vet inte. Jag blir bara förvirrad. Vi har ingen sån relation. Vi har ingen sån kontakt. På min lilla fråga om hon inte tog fel på person med den där frasen så blev det bara tyst. Det har varit tyst sedan dess. Vad betyder det?
Jag ska nog sluta ha privat kontakt med allt och alla. Det verkar som att allt bara kör ihop sig och blir fel, eller mer fel. Lika bra att ta ett steg tillbaka. Att bara se på. Jag ska tänka på saken!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag ska nog sluta ha privat kontakt med allt och alla. Det verkar som att allt bara kör ihop sig och blir fel, eller mer fel. Lika bra att ta ett steg tillbaka. Att bara se på. Jag ska tänka på saken!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
FÖRSVINN!!!
Varför fortsätter skriken i mitt huvud? Varför kan jag inte dränka dem?
Jag höjer volymen. Hela tiden. Det gör ont. Ändå hör jag skriken.
Varför måste jag höra det här? Jag har ju redan hört det en gång! Varför kan det inte bara försvinna.
Jag höjer volymen ännu mer. Det skrapar i öronen. Det värker. Ändå hör jag skriken. De tar aldrig slut. Aldrig.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag höjer volymen. Hela tiden. Det gör ont. Ändå hör jag skriken.
Varför måste jag höra det här? Jag har ju redan hört det en gång! Varför kan det inte bara försvinna.
Jag höjer volymen ännu mer. Det skrapar i öronen. Det värker. Ändå hör jag skriken. De tar aldrig slut. Aldrig.
F Ö R S V I N N ! ! !
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Uttryck
Jag låg härom kvällen och funderade lite över de olika uttryck jag använder. Rätt många som jag använder ofta är sådana som jag snappat upp från bekanta i nutid. Några har jag ingen koll alls på vem som är upphovsman till, men jag känner mig rätt säker på att det inte är jag.
Ett uttryck som jag använder dagligen vet jag exakt vem jag fått det av. Det har jag snott av en kompis som jag tappade kontakten med för ungefär 5 år sedan. Jag vet inte riktigt vad som blev fel, men jag är rätt övertygad om att det var jag som låg bakom att kontakten dog ut. Vi var rätt tighta trots avståndet, men tyvärr så lyckades jag som sagt trasa sönder den vänskapen. Vi har haft sporadisk kontakt en eller två gånger, men det är många år sedan sist. Jag försökte lite försiktigt återuppta kontakten för en tid sedan, men det stod rätt klart att det inte fanns intresse för sånt.
Det är den enda personen jag tappat kontakt med som jag fortfarande regelbundet tänker på. Och saknar. Det känns så onödigt att jag ställde till det sådär, men jag hoppas jag har lärt mig av det och inte slarvar bort kontakten med de jag har idag. Jag höll faktiskt på att klanta till det igen för ett knappt år sedan, men jag hade turen att jag lyckades återfå kontakten igen - Tack och lov.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen
Ett uttryck som jag använder dagligen vet jag exakt vem jag fått det av. Det har jag snott av en kompis som jag tappade kontakten med för ungefär 5 år sedan. Jag vet inte riktigt vad som blev fel, men jag är rätt övertygad om att det var jag som låg bakom att kontakten dog ut. Vi var rätt tighta trots avståndet, men tyvärr så lyckades jag som sagt trasa sönder den vänskapen. Vi har haft sporadisk kontakt en eller två gånger, men det är många år sedan sist. Jag försökte lite försiktigt återuppta kontakten för en tid sedan, men det stod rätt klart att det inte fanns intresse för sånt.
Det är den enda personen jag tappat kontakt med som jag fortfarande regelbundet tänker på. Och saknar. Det känns så onödigt att jag ställde till det sådär, men jag hoppas jag har lärt mig av det och inte slarvar bort kontakten med de jag har idag. Jag höll faktiskt på att klanta till det igen för ett knappt år sedan, men jag hade turen att jag lyckades återfå kontakten igen - Tack och lov.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen
Försvinn!!!
Vad gör man om man vaknar av en dröm, tänker på vad den handlade om och blir förvånad. Tänker att det inte alls stämmer överens med ens vakna önskningar och somnar om. Sedan fortsatt drömmer på samma tema.
Vad gör man när man börjar tänka mer och mer att det inte alls är en dum tanke. Att det kanske till och med är en bra framtid. Vad gör man när man inser att den framtiden sannolikt är omöjlig. Totalt omöjlig.
Kan inte bara de här tankarna försvinna. Jag vill... framåt.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Vad gör man när man börjar tänka mer och mer att det inte alls är en dum tanke. Att det kanske till och med är en bra framtid. Vad gör man när man inser att den framtiden sannolikt är omöjlig. Totalt omöjlig.
Kan inte bara de här tankarna försvinna. Jag vill... framåt.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Saknad.
I veckan återkom den igen. Saknaden. Den kommer någon till några gånger per år i olika intensitet. Det var lite annorlunda den här gången, men det kan ju bero på omständigheterna i mitt liv just nu. Vad är det jag saknar då? Att springa!
På väg hem från jobbet en sen kväll med regnet i ansiktet så såg jag en grupp löpare på andra sidan vägen. De sprang upp längs den väg jag skulle, så jag skyndade över övergångsstället och rullade ikapp dem så snabbt jag kunde. Sedan låg jag där bakom sista löparen och njöt lite av gemenskapen som fanns. Det var trevlig i knappa minuten, sedan svängde de av och jag var ensam igen.
Oftast så brukar stingen komma av ensamma löpare som springer riktigt lätt - och snyggt, men nu var det första gången som jag kände att jag ville tillhöra en grupp. Jag är dock hyfsat säker på varför jag just nu kände att jag ville någon form av gemenskap. Tyvärr är det inget jag råder över. Sannolikt kommer den känslan dock att bestå.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
På väg hem från jobbet en sen kväll med regnet i ansiktet så såg jag en grupp löpare på andra sidan vägen. De sprang upp längs den väg jag skulle, så jag skyndade över övergångsstället och rullade ikapp dem så snabbt jag kunde. Sedan låg jag där bakom sista löparen och njöt lite av gemenskapen som fanns. Det var trevlig i knappa minuten, sedan svängde de av och jag var ensam igen.
Oftast så brukar stingen komma av ensamma löpare som springer riktigt lätt - och snyggt, men nu var det första gången som jag kände att jag ville tillhöra en grupp. Jag är dock hyfsat säker på varför jag just nu kände att jag ville någon form av gemenskap. Tyvärr är det inget jag råder över. Sannolikt kommer den känslan dock att bestå.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Vad är det som händer?
Jag har inte riktigt koll på vad det är som händer just nu. Jag tror jag saknar någon fundamental funktion för att förstå andra människor. Eller så kanske det är jag som har svårt att göra mig förstådd i min omgivning.
Jag lyckas fortfarande hålla rätt hårt på mitt försök att vara "ärlig" mot mig själv. Jag har blivit bättre på att inte gå med på saker som jag inte vill göra bara för att vara snäll. Jag gör saker för att jag vill. Det är något jag inte heller tror uppfattas av andra, skillnaden där alltså, men jag känner av den själv - och det är skönt. Något som inte alltid känns lika skönt, men som är minst lika bra är att jag är betydligt ärligare mot mig själv i tankarna. Jag är öppen gentemot mig själv om varför jag väljer att göra och tänka som jag gör.
Naturligtvis kan jag bara vara ärlig på de områden där jag faktiskt har koll, på övriga försöker jag pö om pö att få koll på varför jag gör som jag gör. Det är inget jag lyckas med vidare snabbt, men det går framåt, och än så länge är det bara en grej som skär i mig. Men jag har bestämt mig för att fortsätta mitt beteende - dock med öppna ögon - så länge det inte spårar ur och gör mig allt för illa.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag lyckas fortfarande hålla rätt hårt på mitt försök att vara "ärlig" mot mig själv. Jag har blivit bättre på att inte gå med på saker som jag inte vill göra bara för att vara snäll. Jag gör saker för att jag vill. Det är något jag inte heller tror uppfattas av andra, skillnaden där alltså, men jag känner av den själv - och det är skönt. Något som inte alltid känns lika skönt, men som är minst lika bra är att jag är betydligt ärligare mot mig själv i tankarna. Jag är öppen gentemot mig själv om varför jag väljer att göra och tänka som jag gör.
Naturligtvis kan jag bara vara ärlig på de områden där jag faktiskt har koll, på övriga försöker jag pö om pö att få koll på varför jag gör som jag gör. Det är inget jag lyckas med vidare snabbt, men det går framåt, och än så länge är det bara en grej som skär i mig. Men jag har bestämt mig för att fortsätta mitt beteende - dock med öppna ögon - så länge det inte spårar ur och gör mig allt för illa.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
2007 - voices in my head version
Jag kände när jag skrev att jag inte alls orkade med att gå in så djupt och introspektivt som jag hade tänkt mig. Sedan blev hela inlägget alldeles för omskrivet för att det skulle ha den effekt som jag ville. Dock så känner jag att jag måste börja någonstans. Jag kan inte vara perfekt från början. Jag är långt ifrån perfekt. Jag känner mig ju sällan ens bra. Därför låter jag det här gå igenom "korren". Så jag kommer igång!
Vad hände ju egentligen 2007?
Början på året var väl bra på något sätt, eller tja. Början var bra, men det var inte alls den början som jag hade hoppats på att få. Första kvartalet var trevligt på många sätt, men även väldigt tärande. Inget som jag ångrar, jag lärde mig mycket, framförallt lärde jag mig att anpassa mig själv lite. Det är bra, det behöver jag öva på.
Kvartal numero två blev sämre. I maj började mina ord sina. Jag pratade mindre och mindre, men erkände inte för mig själv varför jag gjorde det. Redan här skulle jag nog ha brytit upp. Tyvärr så lät jag det rulla på. Juni var väl bra på så sätt att jag hade jobbflyt, men i övrigt så var det nog inte vidare roligt.
Juli och augusti var rena mörker rent personligt, jobbmässigt var det dock spännande. Men jag gick omkring i mörker och kände att jag borde göra något åt situationen. Turligt nog för mig så tog andra tag i saken åt mig och såg till att jag slapp fortsätta göra våld på mig själv. Det gjorde i och för sig också ont, men det var bättre än att fortsätta.
Jobbmässigt blev resten av året ett enda kaos. Räddad av klockan vid allt för många tillfällen. Personligt så fanns det ett trauma kvar. Det var så dumt att det passade fint i 2007. Tyvärr åt sig jobbet in på det personliga planet också och jag mådde dåligt över jobbet alldeles för ofta. Det fanns dock några andra ljuspunkter som fick mig att vilja framåt, alla de ljuspunkterna finns inte längre kvar, men de viktigaste finns där ännu och jag hoppas att det fortsätter så.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Vad hände ju egentligen 2007?
Början på året var väl bra på något sätt, eller tja. Början var bra, men det var inte alls den början som jag hade hoppats på att få. Första kvartalet var trevligt på många sätt, men även väldigt tärande. Inget som jag ångrar, jag lärde mig mycket, framförallt lärde jag mig att anpassa mig själv lite. Det är bra, det behöver jag öva på.
Kvartal numero två blev sämre. I maj började mina ord sina. Jag pratade mindre och mindre, men erkände inte för mig själv varför jag gjorde det. Redan här skulle jag nog ha brytit upp. Tyvärr så lät jag det rulla på. Juni var väl bra på så sätt att jag hade jobbflyt, men i övrigt så var det nog inte vidare roligt.
Juli och augusti var rena mörker rent personligt, jobbmässigt var det dock spännande. Men jag gick omkring i mörker och kände att jag borde göra något åt situationen. Turligt nog för mig så tog andra tag i saken åt mig och såg till att jag slapp fortsätta göra våld på mig själv. Det gjorde i och för sig också ont, men det var bättre än att fortsätta.
Jobbmässigt blev resten av året ett enda kaos. Räddad av klockan vid allt för många tillfällen. Personligt så fanns det ett trauma kvar. Det var så dumt att det passade fint i 2007. Tyvärr åt sig jobbet in på det personliga planet också och jag mådde dåligt över jobbet alldeles för ofta. Det fanns dock några andra ljuspunkter som fick mig att vilja framåt, alla de ljuspunkterna finns inte längre kvar, men de viktigaste finns där ännu och jag hoppas att det fortsätter så.
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Stora växlar och små kugghjul
Det har rensats här. Jag kände att jag inte längre hade något behov av att ha de gamla inläggen här. Så, puts väck. Borta är det. Nu kan jag börja om med min egotripp. Så bra. Heja mig!
Jag har ett litet problem, som jag konstant gör till ett stort problem. Det vill säga allt. Det känns som att varje lite frö som sås i min hjärna förstoras till världens största grej. Det spelar ingen roll om det är positivt eller negativt, jag kan göra en höna av en fjäder oavsett.
Det är jobbigt när det stör min vardag, när jag inte kan kontrollera det. Det enda som händer är att jag blir besviken för att jag mentalt lägger ribban miltals ovanför verkligheten och sedan kommer verkligheten ikapp!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Jag har ett litet problem, som jag konstant gör till ett stort problem. Det vill säga allt. Det känns som att varje lite frö som sås i min hjärna förstoras till världens största grej. Det spelar ingen roll om det är positivt eller negativt, jag kan göra en höna av en fjäder oavsett.
Det är jobbigt när det stör min vardag, när jag inte kan kontrollera det. Det enda som händer är att jag blir besviken för att jag mentalt lägger ribban miltals ovanför verkligheten och sedan kommer verkligheten ikapp!
Tack för titten, jag hoppas vi ses igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)